Linda Was Here

Om att bli gammal och dö

På väg hem från förskolan började lill-bus fundera över släktskapen , mormor, farmor, varför hans farmor är makens mamma och så... och så förklarade jag att när han får egna barn blir jag farmor.

- Men varför blir du farmor när jag blir pappa?
- Det är så det är... farmor betyder fars mor...
- Men vem blir min mamma när du blir farmor?
- Ingen annan kan bli din mamma. Jag kommer alltid vara din mamma - hela livet.. ända tills jag dör...

Då börjar lill-bus gråta förtvivlat:

- Men jag vill inte att du ska dö?
- Ja, men inte ska jag dö nu.. jag lovar.. men när jag blir jättegammal. Det är lääänge dit..
- Men jag vill inte att du ska bli gammal...
- När jag blir gammal är du redan stor. Tycker du farmor är gammal?
- Näe...
- Då så... jag måste ju först bli som farmor och sen ännu äldre innan jag dör. Det kommer dröja jättelänge dit...
- Ska du döda det som bankar då? (han menar hjärtat som slår - han vet att om hjärtat slutar slå är man död)

Det är svårt att förklara det där...

Inte så lätt att förklara sånt för en liten kille.

"Ska du döda det som bankar då?" Barns tankar är det bästa som finns! Speciellt när de ännu använder egna formuleringar och beksrivningar..

Jag får nästan en obehag känsla i magen då jag läser detta, trots att döden är så naturlig. Men man vill inte dö ifrån sina barn....och man vill inte ens tänka på att döden kan drabba barn.

Min dotter har också börjat fundera på döden - hon är fyra år gammal. Som jag skrev om i min blogg så sa hon en dag.
"När man blir gammal så dör man"
"Ja", svarade jag.....ville inte nämna att man kan dö när som helst egentligen.
"Är du gammal, mamma?" frågade hon då.

Jag tycker detta är en fråga som motsvarar - kommer du alltid att finnas här för mig mamma?
Och jag vill tro det....antingen som levande eller på det andliga planet så finns jag alltid där för min dotter. Det ger mig tröst!